Bidragsreformen för vårdnadshavare till barn med funktionsnedsättning är ett haveri

SVT lyfte tisdag 13/10 i flera intervjuer konsekvenserna efter övergången från Vårdbidrag till Omvårdnadsbidrag och Merkostnadsersättning.

Syftet med Omvårdnadsbidraget är att ersätta föräldrar för det merarbete de har pga. barnets funktionsnedsättning. Historiskt kom vårdbidraget till för att möjliggöra och underlätta för föräldrar att ha sitt barn hemma istället för på institution. Helt vårdbidrag/omvårdnadsbidrag är idag 9 854 kronor före skatt, och är alltså ingenting som kan ersätta en normal heltidslön. Ändå finns det föräldrar som har det som sin enda inkomst då situationen gör det omöjligt att ha ett normalt förvärvsarbete.

Vi i Svenska Downföreningen belyste redan sommaren 2019 det glapp i utbetalningar som då började uppstå för våra medlemmar. Försäkringskassan avslutade gällande Vårdbidrag i förtid, för att sedan dra ut på tiden innan ett nytt beslut om Omvårdnadsbidrag fattades. Många familjer stod helt utan ersättning i detta glapp. På grund av den texten fick vi igång en dialog med Försäkringskassan och en dialog med flera riksdagsledamöter i Socialutskottet i Riksdagen. Efter att fler föreningar lyft samma problematik tog riksdagen ett nytt beslut, gällande från 1 juli 2020, som gjorde att många som drabbats av glappet fick sitt vårdbidrag förlängt, dock inte alla. De som inte fått förlängt Vårdbidrag har fortsatt en svår situation då de i nuläget inte heller har fått något beslut som går att överklaga. Den frågan arbetar vi förstås vidare med och bjuder därför in riksdagens socialutskott till vidare dialog!

Något som sedan förra sommaren blivit än tydligare är det som SVT och andra förbund inom Funktionsrätt Sverige också lyfter: att de flesta av våra medlemmar får en sänkning av bidraget. Från att i de allra flesta fall haft helt vårdbidrag får man istället lägre nivåer på omvårdnadsbidraget.

Vi har analyserat orsakerna.

Det första problemet är DFA-kedjan.

DFA står för Diagnos – Funktionsnedsättning – Aktivitetsbegränsning och är något som Försäkringskassan infört – den är inte lagstadgad. DFA-kedjan innebär krav på att läkarintygen omfattar alla steg i kedjan, och att kedjan är hel och logisk.

För alla som har barn med funktionsnedsättning och ansvarar för barnets läkarkontakter är det uppenbart att detta inte är praktiskt möjligt. Aktivitetsbegränsning definieras som diagnosens och funktionsnedsättningens konsekvenser i vardagen. Hur ska en läkare kunna intyga den extratid jag lägger varje morgon på att få iväg mitt barn till skolan? Hur ska en läkare kunna intyga all den extratid jag lägger på att ta fram bildstöd och träningsmaterial till mitt barn, som det dessutom är en logoped som rekommenderat? Hur ska en läkare kunna intyga all den tid dessa oändliga möten med habilitering, skola och kommunen tar? Vi ser många exempel på konsekvenser av aktivitetsbegränsningar som den sökande beskriver men som inte tydligt står med i läkarintyget. Trots att begränsningen uppenbart är kopplad till en intygad funktionsnedsättning blir resultatet att ansökan avslås.

Vi kräver att Försäkringskassan slutar hävda att läkare måste intyga aktivitetsbegränsningar och att man istället gör en rimlighetsbedömning av vårdnadshavarnas beskrivning.

Nästa problem är det juridiska begreppet Föräldraansvar där Omvårdnadsbidrag ska utgå för insatser som går utanför ”normalt föräldraansvar”. Vad är normalt? Vad kan ett barn normalt göra i 2-årsåldern, 5-årsåldern, 12-årsåldern? Det finns inte någon generell beskrivning av vad som är ”normalt” och det här begreppet utnyttjas därför av Försäkringskassan som i många fall hänvisar till föräldraansvaret, även i de fall där det uppenbart handlar om merarbete för föräldrar som har barn i behov av stöd i situationer där en majoritet av de jämnåriga klarar sig på egen hand.

Vi vänder oss också emot att Försäkringskassan tolkar omfattningen av Föräldraansvaret olika i bedömningarna av Omvårdnadsbidrag och t ex assistans. För assistansen finns ett rättsligt ställningstagande kring Föräldraansvaret, men det används inte i bedömningarna av Omvårdnadsbidrag.

Vi vill därför att regeringen utreder föräldraansvaret brett, och då även inkluderar myndigheters missbruk av begreppet ”normalt”.

Vårt förslag är att regeringen lägger ett tilläggsdirektiv till den nu pågående utredningen ”Stärkt rätt till personlig assistans för stöd vid egenvård, vid tillsyn samt för barn”

Ett annat uppenbart problem är bristen på kompetens som drabbar vår målgrupp hårt. I kontakten med Försäkringskassan möter föräldrar okunskap om barnens diagnoser, olika professioners ansvar och den verklighet som föräldrar till barn med funktionsnedsättning lever i. Det handlar bl.a. om handläggare som avfärdar så basala saker som förvaltningslagen, den som alla statligt anställda handläggare bör kunna innebörden av på sina fem fingrar. Ett annat exempel är handläggare som inte vet att de har en egen utredningsskyldighet och t ex både får och ska begära kompletteringar på intyg själva, och ett tredje exempel är handläggare som inte känner till skillnaden mellan lag och Försäkringskassans interna regelverk.

Vi kräver därför att både handläggare och beslutsfattare får utbildning i relevanta lagtexter samt att handläggare får vidareutbildning om olika typer av funktionsnedsättningar för att kunna handlägga dessa ärenden på ett rättssäkert sätt.

Bidragsreformen är ett haveri som drabbar de redan mest utsatta hårdast och en rimlig lösning vore därför att alla som tidigare beviljats Vårdbidrag får återgå till det tills dess att en ny säker process kopplat till Omvårdnadsbidraget är på plats.

Vi önskar också att regering, riksdag och myndigheter drar lärdomar av det som skett för att förhindra att något liknande sker igen.