Nyhet -
Vår hedersmedlem Bo fyller 75 år
Om en vecka fyller Bo Evertsson 75 år. Kanske är han Sveriges äldsta person med Downs syndrom.
Han föddes i Örebro den 16 december 1943 och växte upp med sin mor, far och två äldre syskon, Bengt och Berit (nu 88 respektive 90 år). Att växa upp i hemmet var långt ifrån självklart på den tiden. När Bo föddes sa doktorn:
”Honom skickar ni väl bort?””
Men det var inte aktuellt.
Läkaren sa också att de inte kunde räkna med att han skulle bli särskilt gammal, han skulle troligen dö som barn…
Bo 2 år, med storasyster Berit
Bos mamma var en driven affärskvinna och hade eget kafé, men för att kunna ta hand om Bo sålde hon sin verksamhet och fadern försörjde familjen. De flyttade till Stockholm efter några år. Han fick aldrig gå i skolan, men hans systerdotter, som bara är några år yngre än Bo, brukade leka skola med honom på eftermiddagarna. Berit, hans 90-åriga storasyster, berättar att han var aktiv i ”Vår teater” på Södermalm och Bo bekräftar:
”Ja, teater. Jag gillar teater.”
Han berättar också att han gillade att dansa förut.
”Men nu dansar jag inte. Orkar inte.”
Han skiner upp när vi börjar prata om vad han jobbade med när han var yngre. Det var på ett dagcenter vid Liljeholmen.
”Tryck. Jag tryckte på tygpåsar.”
Han bodde hemma tills modern blev sjuk. Då var han i fyrtioårsåldern och flyttade till en lägenhet som han delade med en annan man, men sedan bodde han där själv en tid, innan han flyttade till ett gruppboende. På sitt nuvarande boende har han bott i 20 år. Bos mamma blev 92 år och dog 1993.
Familjen betyder mycket för Bo, men nuförtiden trivs han bäst med att fira jul hemma med personalen på boendet. Han älskar personalen och stortrivs. Hans väggar är fulla av bilder på människor han känner och platser han tycker om. Bilder är bland det bästa han vet.
Bo med sin syster Berit Linnea och Bo
Linnea, 12 år, är med och hälsar på och gratulerar Bo i förskott med paket och hans favoritfika: punschrullar. Hon överlämnade också de vykort som Svenska Downföreningens medlemmar skickat till honom, med bilder på några av hans favoritmotiv: motorcyklar, bilar och djur. I mötet mellan den yngre och äldre generationen fascineras vi av hur mycket som hänt i samhället sedan Bo föddes. Trots läkarens ord och samhällets exkludering har han levt ett rikt och långt liv och har mycket energi och kreativitet kvar. Han hittar fortfarande på en del ”bus”, vilket han tycker om att berätta om.
”Jag ringer ambulans. 112.” säger han och fnissar.
Berit berättar då att han var ökänd på sjukhuset under lång tid. Han har ett mycket bra lokalsinne och brukade ta sig runt i stan på egen hand, men när han tröttnade och fick nog brukade han lägga sig på marken och låtsas bli sjuk. För då visste han: någon kommer ringa efter ambulans som då kommer och hämtar honom. Det blev dyrt för familjen som fick betala alla dessa utryckningskostnader, men det är en rolig historia som Bo fortfarande skrattar gott åt.
