Musikhjälpens tema väcker dubbla känslor

Maria Johansson, ordförande för Forum - Kvinnor och Funktionshinder, har skrivit ett inlägg om Musikhjälpens tema 2018 och varför nyheten väcker starka reaktioner och dubbla känslor:

Texten i sin helhet:

FQ-bloggen

I morse tillkännagavs det att Musikhjälpen detta år har fokus på funktionsnedsättning ”Alla har rätt att funka olika” är rubriken. Pengarna som samlas in till Radiohjälpen ska användas för att ge barn och vuxna med funktionsnedsättning tillgång till skola, vård, stöd och hjälp.

På Radiohjälpens webb kan man läsa att människor med funktionsnedsättning är en av de mest diskriminerade grupperna i världen, att många barn och unga lever isolerat och är helt beroende av familjemedlemmar. Att ”de” ofta får sämre vård och löper större risk att utsättas för våld och övergrepp. Att utbildning är avgörande för att komma ur fattigdom och utsatthet, men enligt uppskattningar går hela nio av tio barn med funktionsnedsättning inte i skolan. Allt det ovanstående stämmer och det finns oerhört mycket som behöver göras.

Jag tolkar Radiohjälpens information som att det inte handlar om att samla in pengar till vuxna eller barn med funktionsnedsättning i Sverige, utan att det är utvecklingsländerna detta gäller. Barn med funktionsnedsättningar i utvecklingsländer har det förfärligt. Fattiga barn med funktionsnedsättning, på barnhem och som gatubarn lever i en tillvaro vi inte kan förstå. Den som lever i fattigdom drabbas allra hårdast och självklart behövs pengar och visst finns det många som både vill och har råd att hjälpa – så varför inte sammanföra dessa?

Men nyheten skaver. Jag försöker förklara för människor jag möter under dagen, som inte själva har sin bakgrund eller hemvist specifikt i den funktionshinderpolitiska rättighetskampen, som inte själva utsatts för leende tanter med huvudet på sned, att och varför nyheten väcker så många reaktioner och dubbla känslor.

Dagen går, jag tar under lunchen del av artiklar och delningar i sociala medier, blir allt mer konfunderad över avsaknaden av ideologiska funderingar, över att ingen från rörelsen politiserar.

Vi får inte släppa kampen mot välgörenhet. Många organisationer inom funktionshinderrörelsen har en historia av att ha kämpat emot välgörenheten, emot den ojämlika relation som råder mellan givare och mottagare, emot stöd som ges på givarens villkor och med förväntan om en tacksam mottagare. Att bygga tillgången till insatser på välvilja och välgörenhet istället för på rättigheter innebär förutom ett beroende och en ojämn maktbalans också en otrygg tillvaro där förutsättningar och inriktning bygger på vems behov som för dagen anses mest ömmande. Kort sagt, välgörenhet urholkar det gemensamma samhällsansvaret.

Men det här handlar ju inte om oss, det handlar ju inte om Sverige, kan jag höra invändningarna eka. Nej, det handlar nog inte om Sverige – om det nu spelar någon roll. Oavsett – det går inte att komma ifrån att välgörenhetsfenomenet bevarar maktobalansen. Det går inte heller att komma ifrån att ”rätten att funka olika” varit en het fråga i den nyligen avslutade valrörelsen och att vi i Sverige på område efter område backar när det gäller möjligheten att leva som andra.

Det jag allra helst vill se är en värld där det inte behövs insamlingar, men dit är det ju tyvärr oöverskådligt långt. Och självklart ska vi människor hjälpa varandra, både i det dagliga och vid katastrofer, över nationsgränser och för att utvecklas. Och kanske kommer ändamålet tydliggöras och omformuleras när det blir skarpt läge och fokus flyttas från funktionsnedsättningar till att undanröja hindren. Hindren som ju nästan uteslutande finns där fullt medvetet, oavsett om vi befinner oss i Sverige eller någon annanstans, hindren som uppstått och uppstår när vi inte utgår från att alla är olika och har samma rättigheter. Hindren som människor ligger bakom, beslutar om, ser mellan fingrarna på. Hindren som är det funktionshinderpolitik handlar om, hindren som ska identifieras, undanröjas och sedan förebyggas. Hindren som kan sammanfattas med att vi värderar människor olika.

När jag varit i min irritation och besvikelse försöker jag tänka framåt och konstruktivt. Nu måste vi på alla sätt försöka använda denna uppmärksamhet till att visa hur det borde vara, till att visa vad så väl Sverige som många andra länder åtagit sig. Vi måste arbeta för att få till samtal om maktordningar, om situationen i världen och i Sverige, om att jämförelser ska göras med hur människor i övrigt inom respektive land lever. Om hur vi undanröjer funktionshinder och börjar mena alla med alla.

En insamling måste ha som mål att inte enbart samla in pengar, utan att framför allt förändra synen på personer med funktionsnedsättning, den syn som i dag ställer barn utanför samhällets åtaganden och inte räknar personer med funktionsnedsättning som medmänniskor och barn med funktionsnedsättning som barn bland andra barn. Om fokus sätts på att förändra synen och på att påskynda utvecklingen vad gäller alla barns mänskliga rättigheter, då kan Musikhjälpen göra nytta.

Nu förutsätter jag att den glasbur som kommer byggas upp för att fungera som studio görs tillgänglig och användbar! Jag förutsätter att programmet görs tillgängligt ur alla perspektiv. Jag förutsätter att det kommer finnas personer med funktionsnedsättning som programledare, i redaktionen och bland gästerna. Om inte så sätts insamlingens trovärdighet ur spel och det som jag så gärna vill tolka som vilja till genomgripande förändring reduceras till blott och endast välgörenhet.

/Maria Johansson

Syntolkning:

Maria i FQ-tshirt, rosa kofta, talar i mikrofon som hon håller i handen.