Sammanfattning och inspelning från riksdagsseminarium i mars

Riksdagsseminariet "Trygghet i krissituationer för personer med Downs syndrom och andra med intellektuell funktionsnedsättning" arrangerades den 13/3 av Svenska Downföreningen, tillsammans med Bengt Eliasson (L), Per Lodenius (C) och Studieförbundet Vuxenskolan.
Hela seminariet kan ses i inspelningen ovan (ljudet är tyvärr inte perfekt, men videon är textad)

Det fanns mycket vilja i lokalen och värdefulla utbyten skedde. Flera av paneldeltagarna stannade kvar efteråt och fortsatte diskussionerna och påbörjade samarbeten. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har redan låtit meddela att de kommer se över sina rutiner för framtagande av vägledningar till kommunal räddningstjänst och göra en översikt av forskning på området nationellt och internationellt. Resultatet ska användas för att utveckla stödet till kommunal räddningstjänst ytterligare.

Sammanfattningsvis gav seminariet en ökad förståelse för den problematik som finns och steg har tagits för att ge personer med intellektuell funktionsnedsättning verktyg, så att de lättare ska kunna vara delaktiga på sina villkor. Anhöriga ska slippa känna rädsla och skräck för att inte ha sina närmaste inom synhåll. De flesta myndigheter, inklusive kommuner och regioner, har en hel del att göra innan de når målet att deras beredskap inför krissituationer även omfattar personer med Downs syndrom och andra intellektuella funktionsnedsättningar. Kunskapen kring vad som behöver göras finns – det är omsättning i praktiken som behövs. Detta kräver självklart resurser, men eftersom det är i linje med Agenda 2030 så bör arbetet redan vara igång.

Svenska Downföreningens utskott intervjuades kring hur de agerar och tänker i en krissituation. Från vänster: Annika Bodin, Filip Larsson och Rasmus Wallin. 

Seminariet utgick från tre huvudfrågor.

Hur kan myndigheternas beredskap förbättras?
Exempelvis skulle berörda myndigheter kunna ha bättre beredskap i frågor som rör krissituationer för personer med Downs syndrom och intellektuell funktionsnedsättning, men vad innebär det?

Max Lutteman, polismyndigheten, och Ida Texell, ledamot i Agenda 2030-delegationen samt förbundsdirektör och räddningschef på Brandkåren Attunda , diskuterade vikten av samarbete med funktionshinderrörelsen. De pekade också på ledarskapets betydelse för om strategier och riktlinjer att följa de mänskliga rättigheterna faktiskt omsätts i praktik. Man konstaterade att det finns en ambition och att det finns uppsatta mål, men att man har en bit kvar att gå. Politiken på alla nivåer har ett stort ansvar att besluta om nationella och lokala mål. Det kan till exempel göras genom att använda myndigheternas regleringsbrev, att tillsätta ansvariga i kommuner och regioner och inte minst att faktiskt använda de resurser som exempelvis Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och Myndigheten för delaktighet (MFD) faktiskt är.

Dan Eliasson, generaldirektör på MSB, konstaterade att ett av deras specialuppdrag är att hjälpa och stötta räddningstjänsterna med utbildning, metod och strategi, och att hjälpa myndigheter att samverka bättre i kris. Tyvärr har de frågor som seminariet diskuterade inte funnits högt på agendan, men efter sommarens händelser har frågan lyfts.

Befintliga forskningsresultat behöver spridas, men hur? Det finns redan nu en hel del befintliga forskningsresultat på området, och vi vill att de sprids. Hur kan man arbeta med det, och även se till att framtida forskning sprids och tas till vara på yrkeshögskoleutbildningarna? Hur stöttar vi mer forskning på området?

Martin Martinsson var gruppledare för Svenska Downföreningens anhöriggrupp som sökte efter Dante Adolfsson i Falkenberg i höstas. Han initierade att ta fram en ”diagnosprofil” för att stärka sökinsatsen och tog kontakt med Rebecka Stenberg vid Linköpings universitet, för att se hur profilen kan styrkas och användas vid framtida försvinnanden. Rebecka är fil.dr. i psykologi och lektor i företagsekonomi vid Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling och forskar inom räddning och efterforskning av försvunna personer. Hon var överens med Martin om att det går att få till en dialog kring kunskapsspridning. Däremot var de inte helt överens om hur lätt det var att få in den nya kunskapen i utbildning och kompetensutvecklingen i praktiken i organisationen. Hos polisen saknas en hel del statistik kring t ex eftersök, och Rebecka lyfte behovet av att samarbeta mer internationellt i den frågan. Hon upplever att poliser i yttre tjänst efterfrågar denna typ av kunskap.

Det arvsfondsfinansierade projektet "Min säkerhet", som drivs av Studieförbundet Vuxenskolan i Jönköpings län utbildar personer med intellektuell funktionsnedsättning om olika säkerhetsaspekter, både hemma och på jobbet. Madeleine Svärd och Camilla Svensson från projektet berättade att målgruppen är personer i daglig verksamhet och målet är ökad egenmakt. Peter Josefsson tyckte att det var roligt att få gå kursen och han vet nu till exempel vad han ska göra när brandlarmet går.

Malin Ekman Aldén, generaldirektör på MFD, konstaterade att de flesta myndigheter idag pratar om personer med funktionsnedsättningar som en specifik grupp, när man istället bör "tänka in" dessa personer i all verksamhet, hela tiden. Ett exempel är att ett brottsoffer kan ha en intellektuell funktionsnedsättning, ett annat exempel är att alla, oavsett funktionsvariation, måste omfattas av rätten till grundläggande brandskyddsutbildning och rätten till en bra arbetsmiljö. Idag används arvsfondsprojekt för att sprida denna kunskap när det borde vara en självklarhet.

Hur driver vi rätten till kommunikation framåt?
Svenska Downföreningen anser att en översyn av språklagen är nödvändig. Hur ska de 150 000 medborgare som använder alternativa och kompletterande kommunikationssätt få samma rätt att tillägna sig svenska språket eller det kommunikationssätt som passar dem, som alla andra medborgare?

Gustav Fridolin, f. d utbildningsminister, Jeanette Persson från Språkom och hennes dotter Malin Andersson samt Amanda Nyberg, logoped och projektledare för Arvsfondsprojektet ”Bildsamt – bilder som stöd i samtal om våld” pratade alla om rätten till ett språk. Rätten att kunna kommunicera har en avgörande betydelse för att kunna delta i samhället på lika villkor. I en kris ställs behovet - och möjligheterna till - kommunikation på sin spets, och då behöver både personer med en utvecklings- eller språkstörning ha fått en gedigen utbildning, samtidigt som samhället måste förstå och ha kunskap om olika sätt att kommunicera på.
Fridolin berättade att det pågår en utredning om att elevhälsan bör förstärkas med logopeder för att utveckla även det talade språket. Dessutom behöver den beslutade läsa/skriva/räkna-garantin också att få genomslag på särskolans läroplaner.

Vi i Svenska Downföreningen kan konstatera att det finns mycket att göra på området, men att vi i mars 2019 tog ett steg framåt. Vi kommer att fortsätta driva på myndigheterna, initiera samarbeten och dela med oss av vår kunskap för att få saker att hända.